Painted by Karl Söderlund, Vårdö, 1947
Google translations, definitely not perfect, but it tells the story: 🇬🇧English 🇩🇰Dansk
Runar skrev denna långa och mycket spännande text för hand. Den handlar om Kalorssons, barndomshem för han och hans tio syskon och är en sorts familjekrönika. Hans brorsdotter Lena, dotter till Bobbo, maskinskrev den och den delades ut bland släkten. Jag, Runars barnbarn, har här 30 år senare förutom (re)digitalisering av texten, försökt illustrera så gott som möjligt med bilder från eget arkiv och släktens facebook-grupp. Fyrkantiga paranteser är lite uppklarande information jag lagt till samt överskrifter för lättare navigering. Trevlig läsning 🤗
1
“Några minnesanteckningar av min och mina syskons mor och far, Augusta Sirena och Karl Johan Olofsson, skrivna av Runar Olofsson 1995.
Hemkomst från Amerika
En vacker försommarafton 1908 kom de sakta vandrande norrut genom Lövöbyn. Österstu Karl’ som då var ett barn såg dem komma. “Jag tyckte att dom var så vackra”, berättade han många år efteråt för mej.
Sedan farfar [Olof Erik] dog 1890, far var då 4 år, hade hemmanet skötts av slarviga förmyndare, som låtit byggnader förfalla och jorden ligga för fäfot, som det hette. Farmor [Johanna Lovisa Serafia] hade skrivit att dom måste komma från Amerika och ta hand om det hela.
Dom förstod nog inte hur tungt och svårt det skulle bli. Mangårdsbyggnaden var obeboelig och med stall, fåhus, lador och lider var det lika illa ställt. Dom fick övernatta hos bekanta och började se sig omkring. Mor var då gravid och 19 år gammal. Far var 21 år.
Dom fick hyra ett gammalt obebott hus och skaffa sig det allra nödvändigaste av bohag och husgeråd. Då dom var så unga hade dom ej hunnit spara mycket dollars, så pengar var även en bristvara för dem. Far ägde ej heller hela hemmanet. En bror, Frank [född Erik Frans] i Amerika, ägde halva. Han ville ha 800 dollar för sin del. Far sålde ett skogsskifte, Norröjen, till Granlid i Vargata och kunde lösa ut sin broder. Nu kunde far och mor börja planera för framtiden. Men något jordbruk kunde dom ej ännu börja med. Det fanns ju inga redskap eller dragdjur, ingenting. Med vad jag nu skriver om mor och far, har jag velat ge en realistisk bakgrund till deras blivande liv som bondefolk. Det visar också vilka svårigheter som mor hamnade i genom sitt giftermål med far. Hösten 1908 föddes första barnet, en pojke som döptes till Paul.
Jag vet ej så noga vad far sysslade med första tiden. Behovet att tjäna pengar var förstås akut. Far var en mycket händig karl och var skicklig i olika arbeten. På den tiden låg det över vintern i Båthusviken, hemmviken, många östersjö- och nordsjökutor, mest gamla, som behövde repareras i rigg och skrov.
Det fanns också skogsarbete. Far hade som barn gått i skomakarlära och var en skicklig skomakare. Men han tyckte ej om det stillasittande arbetet. Tillsammans med en gammal sjöman köpte han en liten galeas som hette “Siken”. Men då han en stormnatt i Bottenhavet ensam fick sköta skutan fick han nog. Kompanjonen låg i fyllan i kajutan. Under dessa år hade mor fött flera barn. Efter Paul kom ett par tvillingar som båda dog vid födelsen. Sedan kom Elvi [1911], jag Runar 1912 och Harry 1914. Vi hade alla fötts i vad vi kallade “Gamla hemmet.”
2
Barnmorskan hette Ada Abrahamsson. Mor hade det jobbigt med fyra småbarn runt kjolarna. Men tillsvidare hade hon ej lagård och skördearbetet att sköta. Far lade på nya halmtak på de gamla uthusen som ännu var användbara. Det gamla fähuset inredde han till fähus. Stallet, ett par lador och vedlider samt den gamla jordkällaren gick att använda.
Nu gällde det att skaffa husdjur, kor, får, häst och en gris. Detta var svårt och tog lång tid, då dom hade så lite pengar. Småningom hade dom ändock en liten besättning, som förstorades genom egen uppfödning. Att sköta ladugården var av hävd kvinnogöra. Mor fick mer och tyngre arbete. Vi barn fick från början lära oss att hjälpa till, först fick vi sköta vaggan. På den tiden lindades barnen som på Jesu tid. Som blöjor användes tygbitar, som oupphörligen skulle bytas och tvättas. Vi barn fick (måste) hålla vaggan igång och sätta nappen i mun på våra gastande småsyskon.
Byggnad och drift
1915 började föräldrarna bygga ett nytt boningshus. De hade sålt skog för att finansiera bygget. Huset byggdes av grova, handbilade stockar. Det måste också till massor av sågat virke. Närmaste såg, en vattendriven som var igång då vattentillgången var tillräcklig, fanns i Kasviken, norra Saltvik. Man kan förstå vilken möda det var att med en skötbåt forsla stock och sågat virke fram och tillbaka över vida fjärdar.
Far hade hyrt två skickliga timmermän från Sund, jag minns ännu att dom hette Sjöblom och Karlsson, som byggde upp huset. Muraren kom från Lumparland och kallades ”Murramatte”. På hösten var köket och en storkammare färdiga och familjen flyttade in.
Under byggnadstiden hade mor naturligtvis massor av extra arbete med att hålla arbetskarlarna med mat och husrum. Hon bakade 100 bröd en gång i veckan. Hon började baka kl. 4 på morgonen och kl. 9 var det färska brödet på bordet. Syster Gunni var det första barnet som kom till världen i det nya huset. Hon föddes den 13 april 1916 och blev det femte barnet i familjen.
Tiden gick vidare. Hemmanet gav det mesta i matväg, men mycket lite kontanter. På hösten kunde de sälja någon kalv och något får. Hade höskörden varit god, födde dom upp en tjurkalv till en ett-årig ungtjür som betalades relativt bra. Men jag minns: en gång på hösten hade ungtjuren gått ned sig i Kleppkärr, fastnat i dyn och dött. Då grät mor. En annan gång hade tjuren gått ned sig i dyn i Verknabbsvassen, fastnat och dött. Då såg jag mor gråta för andra gången.
3
Vi barn fick fortsätta i våra gamla, slitna kläder och skor. Far bet ihop tänderna. Karlar fick ej gråta. Han slet på. Sökte så mycket extra arbete som möjligt, för att få pengar till det allra nödvändigaste. Hemma arbetade han ofta sent in på kvällstimmarna för att hålla familjens skodon i skick. Trots att vi bodde trångt, trollade mor allt fram sängkläder och bäddade på golvet, då släktingar från Seglinge kom och hälsade på. Likaså om skärgårdsbor, som blivit strandade på grund av oväder, kom och bad om nattkvarter. Far hade småningom också blivit byns slaktare. Men för sådant arbete fick han en bit kött till betalning, som nog var välkommet, men det gav inga pengar.
I:a värdskrigets slut
Första världskriget som rasat i fyra år led mot sitt slut. Det hade medfört svår varubrist och hårda ransoneringar. I det förlorande Ryssland utbröt revolution, som kastade det gamla tsardömet överända. I Finland, som då hörde till Ryssland, fanns 40,000 tungt beväpnade ryska soldater. Dessa gjorde nu också uppror mot sina tsartrogna officerare. I kaoset som uppstod gjorde den finska arbetarklassen nu också uppror mot vad dom kallade ”Herrarna”, dvs den ”politiska högern”, dom välbärgade. Det blev ett blodigt och grymt inbördeskrig. De stridande parterna kallade sig rödgardister respektive vitgardister. Då uniformer saknades bar de ”röda” ett rött band om vänstra armen och de ”vita” ett vitt band.
Jag går ej vidare in på krigets gång. Det är beskrivet på annat håll. Men våren 1918 var både världskriget och vårt inbördeskrig slut. De ryska soldaterna hade fördrivits över gränsen österut, och Finland var självständigt. En nation bland andra. Karl Johan Stålberg blev vår första president. Åland fick sin självstyrelse.
Fastän Tyskland förlorade första världskriget sände dom mycken hjälp till den kämpande ”vita armen”, vapen och även stridsvana soldater. I Vårdö som kanske sågs som en utpost mot fastlandet och rödgardisterna fanns en del tyska soldater och åländska vitgardister. De var stationerade i Bönehuset.
På slutet kom också svenskarna med ett krigsfartyg och en del soldater. De skulle skydda oss mot de ryska odisciplinerade soldathoparna. Men i stort sett lämnade ryssarna oss helt i fred. De ryska soldaterna var vänliga, barnkära och ville hem … Det kom dock till ett slag, det såkallade Godbyslaget där åländska vitgardister och tyska soldater slogs mot ryssarna och eventuellt åländska röda. Då de vita riktade kanonerna från Sälisbatteriet mot fienden i Godby var slaget snart vunnet. Själv hörde jag det mullerande dundret ända hem till Lövö.
4
Det jag nu skrivit om kriget är ju ett avsteg från min intention att skriva om far och mor. Men jag har velat nämna det för att visa vilka svåra förhållanden befolkningen hade att leva under.
Vid nyårstiden denna vinter som jag just skrivit om blev mor akut sjuk i blindtarmsinflammation. Det var menföre och under mycket svåra förhållanden kunde far med hjälp av postförare Rosenblad försla henne till sjukhuset i Godby. Doktor Nylander opererade henne. Hon blev frisk och i februari födde hon dottern Rut som blev det sjätte barnet i familjen.
Under inbördeskriget hade också en del ålänningar engagerat sig bland “vitgardisterna”. Bla minns jag två av fars kusiner från Grelsby. Jag minns att den ena hette Karl August. De var stationerade i Bönehuset och kom hem till oss och hälsade på flera gånger.
Om Far
En kväll, jag tror det var i april, då jag stod ute på gårdstunet och blickade mot den nedgående solen i väster, kom en ensam soldat ridande norrut. Då han snart kom tillbaka råkade far vara uppe vid vägen och mötte honom. De kom i samspråk och soldaten som var en tysk fältväbel sålde hästen till far för hundra mark. Kriget var slut och han behövde ej mera någon häst. Far sålde sedan sadeln för 100 mark till Artur Lundqvist i Vargata. Far fick således gratis en stor stark arbetshäst som han så väl behövde. Den gamla snälla märren Dockan behövde få komma till vila.
Turen tycktes följa far än en gång. “Storpostens”, ett litet bondställe i Vårdö by, där skepparen och husfar nyss dött, innehades nu av änkan och hennes två döttrar. De hade en stor, stark häst som de knappt visste vad de skulle göra med när far var borta. De behövde hästen endast några dagar under skördetid. De erbjöd far att ha hästen under hela sommarhalvåret och använda den som sin egen. Det passade honom fint. Nu hade han två stycken stora hästar och kunde börja planera jordbruk på allvar.
Far började med nydolingar. Verknabba som till största delen bestod av en stor slåtteräng, glest bevuxen med stora, lövkvistade alar blev hans första objekt. Han högg av de största rötterna, fäste en kätting en bit upp på stammen och spände för hästarna. Ikull kom träden som direkt kördes upp på en skogslandia. När alla alar var borta, började han med de stora jordfasta stenarna som fanns här och var. De låg djupt i jorden, så han grävde runt dem, spände för de starka, dragvilliga hästarna och upp kom stenen. Endast de största som kanske vägde 1 ton eller mer fick han ej upp på detta sätt. Då grävde han en djup grop vid sidan om och med hästarnas hjälp vräktes stenen ned i den djupa gropen.
5
Så höll han på tills skiftet var klart för plöjning. Far hade en otrolig arbetsförmåga som jag knappast sett maken till i mitt långa liv. Den odlade arealen i Verkknabba blev tre gånger större än den tidigare.
Sedan fortsatte han med Strömsåker där han odlade upp hela nedre slätten och på så sätt fördubblade åkerarealen. I Tjelsverva och Nyjäla gjorde han på samma sätt. Fast han på detta sätt förstorade sina odlade marker var hemmanet ändå ganska litet. Denna nyodling tog naturligtvis sin tid. Han hade ju allt det där vanliga bondearbetet att sköta samtidigt.
Jag nämnde fars stora arbetsförmåga. Som mycket ung hade han gått i lära hos skomakare Asplund och blev en skicklig skomakare. Han utövade dock aldrig yrket utanför hemmet. Han tyckte ej om det stillasittande arbetet. Han arbetade snabbt utan att någonsin fuska, oberoende vad han utförde, en mångsidig man alltså.
Om Mor
Trots vad jag nu berättat om fars stora arbetsförmåga, var det dock en sak som ej fungerade så bra. Det gällde ved. All uppvärmning och kokning skedde ju med ved. Den skulle köras hem från skogen på vintern, huggas till småved under våren, torka under sommaren för att vara torr och fin till vintern. Det gick åt massor. Genom fars stora engagemang utanför hemmet hade han svårt att hinna få hem tillräckliga mängder. Framemot våren var den ofta slut. Då fick han fara till skogen och söka torra träd att köra hem och hugga till småved. Men den veden var aldrig tillräckligt torr. Det var svårt för mor att få igång en ordentlig brasa på morgnarna, så hon gnällde och pottrade. “Här skall jag stå varenda morgon i det kalla köket och försöka göra upp eld med surpinnar som ej vill brinna.” “Han har tid”, syftande på far, “att arbeta borta hur mycket som helst, men ej tid att få fram torr ved.” Det var kanske enda gångerna jag hörde henne gräla på far.
Hurudan var då mor som kvinna? Hon var en frisk och oerhört uthållig arbetsmänniska. Förutom de husliga sysslorna kunde hon karda ull, spinna garn, väva mattor och tyg, binda kvastar, koka tvål mm. Ja, hon kunde väl allt som behövdes av en husmor på den tiden. Var hon lärt sig allt förstår jag ej, hon var ju så ung då hon gifte sig. Hon var ganska jämn till humöret med kanske lite mer temperament än far. Men hon kunde överila sej. Som den gången en syster fick ris på rumpan för att hon råkade stjälpa omkull smörkärnan då mor kärnade. Den veckan fanns inget smör på matbordet. Jag vill nog kalla båda mina föräldrar öppna, glada och vänliga människor.
6
Amerika
Åren gick. Vi är nu inne på tjugo-talet. 1922 hörde jag far för första gången tala om att eventuellt fara över till Amerika. Hemma syntes det omöjligt att komma från den ständiga bristen på pengar, hur mycket dom än jobbade och slet. Barnskaran hade nu vuxit till åtta stycken. Farbror Frans skrev hem att det var goda tider, så kom över menade han. Far och mor diskuterade noga över saken och de kom fram till att han skulle fara. Paul skulle snart fylla 15 år och vi andra följde efter. Det skulle nog gå på något sätt att sköta bondstället. Med ett handslag fick han låna respengar av Artur Lundqvist i Vargata. Biljetten kostade 5000 mk, vilket var lika med en årslön för en timmerman eller sjöman.
1923? Karl Johan (37) med Helge (3) på knäet o Paul (15) bakom. Runar (11). Mamma Augusta (34). Harry (9). Rut (5). Gunni (7). Elvy (12). Åldrar ungefära. Spöket i fönstret okänd.
På sommaren 1923 reste han iväg. Jag var då 10 år och försökte hålla tårarna borta. Men det gick ej, jag bara grät och grät fast pojkar ej skulle gråta. Jag minns det så väl. Och dagarna gick. Vi barn vande oss ganska snart. Vi hade i alla fall mor hemma och far skrev hem, jag tror det var varje vecka som breven kom. Han började alltid så här:
“Älskade maka och barn må väl, det är min önskan.”
Pengar kom också regelbundet en gång per månad. Mor kunde småningom köpa hyggliga kläder till sej och oss barn.
Far sände småningom pengar till jordbruksredskap. Först till en slåttermaskin, sedan såningsmaskin, plog osv. Familjen hade kommit ur den ständiga penningknipan. Det kändes lättare för oss alla. Mor var igen gravid då far reste och 17 mars 1924 föddes dottern Saga. Vi var nu nio barn i familjen.
Med jordbruket gick det både si och så, mest på lösa boliner. Paul hade inte det minsta intresse för yrket. Han gick och drömde om att själv fara till Amerika och tjäna stora pengar. Med dagens syn var Paul bara ett barn, så vad kunde man begära. Men på den tiden ansågs man som vuxen, då man var 15 och gått i skriftskola.
Mor höll noga i slantarna. Vi barn fick aldrig några egna pengar fast vi gärna hade velat ha några mynt att skramla med i byxfickan. Jag nämnde tidigare att två rum lämnats ofärdiga då huset byggdes. Nu sände far hem pengar så dessa kunde färdigställas. Matsorsons Evert och Idholms Kalle kom och utförde timmermansarbetet. De lade in trossbotten, golv och tak, samt diktade stockväggarna med drev. Johnsson, en skicklig murare, murade spisarna. En äldre duktig målare från Kumlinge kom och utförde allt pappers- och målningsarbete. Mor for till Mariehamn och köpte korkmattor och möbler (enkla förstås) till de nya rummen och på hösten 1925 kunde vi flytta in. Åh! Vilken känsla vi alla hade. Våra utrymmen var ju nästan fördubblade, vad pengar ändå kan göra nytta.
7
Far skickade också pengar till nya hästar. Den första köptes av en bekant finsk hästhandlare, som hette Suominen, den andra hästen av sonen, som bytt namnet till Schaman och flyttat till Kumlinge. De var goda hästar som kostade 5000 mk per styck.
Harry
Nu när allt syntes ljust och bra hade vi drabbats av ett nytt stort bekymmer och oro. Broder Harry hade fått en stor böld på högra sidan av halsen. Den växte och växte och blev stor som ett hönsägg. Mor for till sjukhuset i Godby och visade pojken för dr Nylander. Han konstaterade tuberkulos, skar upp bölden, tappade ur varet och sydde igen såret. De kom hem igen, men oron i oss all satt kvar. Vi visste att tuberkulos i allra flesta fallen ledde till döden. Harry var ett snällt och populärt barn och ingen ville mista honom. Snart kom en likadan bula upp på nytt. Samma procedur på sjukhuset, och igen en bula för tredje gången. Det såg helt hopplöst ut. Själv var pojken tålmodig och gruvade sig aldrig.
Mor hade en syster Hanna som var lärarinna i Helsingfors. Där hade dom börjat behandla tbc med konstgjord solbestrålning. Hon tog dit pojken och fick honom under behandling.
Långsamt, långsamt började läkningen och efter mer än ett års bestrålning förklarades han frisk och fick komma hem. Han talade nu H-fors dialekt och hade snygga kläder. Men han var 12 år i stället för 9 då han började folkskolan. Han hade nog gått nästan ett år i skola i H-fors och moster hade undervisat honom privat. Men detta räknade lärare Andersson honom ej tillgodo. Han fick börja på första klassen. Men vilken lättnad och glädje för oss i familjen. För mej var han nästan som en tvillingbror. Vi var lika stora till växten och trivdes så bra tillsammans.
I samband med Harry vill jag berätta en episod som hände långt senare. Strax efter vinterkrigets slut våren 1940 hade jag mönstrat som I:e maskinmästare på S/S Pandia som låg i Linhamn, Finlands hamn vid Norra Ishavet.
Hamnen administrerades av militärer. Pandia lastade pappersmassa, som kördes av soldater den 531 km långa grusvägen från Rovaniemi. En dag kom en soldat till mej och sade “Goddag Olofsson”. Då jag sökande stirrade på honom utbrast han “Känner du inte igen mej? Vi gick ju 3 år i samma skola i Vasa.” Han trodde att jag var Harry, som i Vasa utbildat sig till Övermaskinmästare.
Ekonomin på landet
Man kan fråga sig hur de övriga bönderna i byn hade det ekonomiskt ställt? Pellas, Jönsas, Seffers, Österstus, Söderlund, Jakos och Augustas. Alla hade det nog bättre än far och mor. De hade börjat från noll och hade så många barn att försörja. En av bönderna var både sjökapten och bonde och hade det gott ställt.
8
En annan, med 11 barn, hade ärvt en massa pengar i och med giftermålet. Jönsas och Pellas ansågs ha ganska mycket pengar i birongslådan.
På den här tiden fanns inget barnbidrag, inget skatteavdrag för barnförsörjare, ingen fri eller subventionerad sjukvård. Folk dog hemma utan att ha råd med läkare eller sjukhus. Det fanns ej heller något bidrag till jordbrukare. Alla skulle klara sig helt själva, dessutom betala skatter som ofta var dryga.
Jag nämnde bondstället Jönsas. I alla år var Jönsas Mannes pappas bank. Till honom vände sig far då dryga skattepapper eller brandförsäkringspremier kom, eller andra oförutsedda utgifter. Han köpte också ett par jordbruksredskap i bolag med Manne. Far fick avbetala sina halva delar i små rater. Det var aldrig tal om räntor.
Om skolan
Jag ska nu berätta lite om skolor. Sedan 1922 var allmän skolplikt införd i Finland. Det betydde att alla barn även från utskären måste gå i folkskola. I Vårdö fanns 3 folkskolor: Grundsunda, Vårdö och Simskäla, tillfälligt också i Horskholm. Vi barn från Sandö, Lövö, Vårdö by och Vargata gick i Vårdö Mellesta Folkskola. Alfred Andersson var lärare. Barnen var indelade i fyra klasser I, II, III och IV klassen. Fjärde-klassens flickor städade skolan en vecka i taget. Pojkarna måste sköta om uppvärmningen. Vi bar in ved då skolan slutat för dagen. Nästa morgon traskade vi den 3 km långa vägen tidigt, gjorde brasa i de två kakelugnarna. Kl. 9 på morgonen skulle skolokalerna vara varma. Vi hade jour en vecka i taget. Många gånger, tidigt på morgonen, höst och vinter i alla slags väder, på vintern ibland på oplogade vägar med meterhöga drivor, var det långt ifrån skoj för en liten tolv-åring att ensam i mörkret knalla iväg den 3 km skolvägen. För Sandöbarnen var vägen 4,5 km dessutom måste de över ett sund. Några vattentäta skyddskläder hade vi aldrig. I skolan satt alla elever i samma klassrum. I och II klass hade alltid samma ämne, likaså III och IV klass. Mobbning var vanligt. Det var naturligtvis de fattigaste som var mest utsatta.
“Jag fattig, syndig människa, som i synd avlad och född är” så börjar Luthers syndabekännelse. “Ska du inte körkta dej?” kom Vikars Ida och frågade mor efter att Paul hade fötts. Det betydde att en kvinna som nyss fått barn, ensam under högmässan skulle gå fram och falla på knä vid altarrundeln, där prästen skulle förlåta och välsigna henne.
“Det gör jag aldrig, jag anser ej att jag har syndat i och med att jag fött ett barn”
-svarade mor. Kanske var det mor som avskaffade det kyrkliga, kvinnoförnedrande påbudet. Mor kände sitt värde som människa.
9
Till julen 1926 kom far hem. Han hade massor med grejor med sig. Bla fick Harry och jag varsin överrock som vi ej haft tidigare.
Far hade planerat att bygga en ny ladugård som så väl behövdes, men han ämnade fara tillbaka efter 1 år. Så länge kunde han vara borta från USA utan att förlora sitt visum. Med sig hem hade han det hektiska arbetstempot från andra sidan Atlanten. Han ordnade ritningar, massor med sand kördes hem och stock höggs i skogen. Han köpte en tegelpress och vi tillverkade massor av cementtegel. I den hårda, moaktiga jorden grävde vi djupa diken som fylldes med betong som byggnadsgrund. Allt detta gjordes för hand utan någon som helst maskin.
När hösten kom var väggarna uppmurde och hela massan av behövligt virke hemkört och uppstaplat. Far var nu 40 år och redo att fara på en ny 3-års period till det hårda arbetstempot i Amerika. Med jorden och byggnader i skick ville han samla lite pengar på banken för att kunna ta det lugnare framöver.
Före far reste bort hade han tingat Severin Johansson från Simskäla att följande vår och sommar komma och bygga färdigt. Han visade sig vara en skicklig och snabbt arbetande timmerman när han på våren kom och började med träarbetet. Redan i maj var alla takstolar resta på den i mitt tyckte ståtliga byggnaden. Då kom den värsta stormen och rev ner alla takstolarna. Många slogs sönder mer eller mindre. Min bror Paul och jag, som då var 15 år, hjälpte Severin och vid höslåttern i juli kunde vi köra in höet i den nya ladugården. Allt inredningsarbete återstod ännu, men på hösten kunde vi föra in alla våra kreatur, hästar, kor, kalvar, får och grisar, i den nya, moderna ladugården. Den var då den nyaste och modernaste i hela socknen. Isen tycktes bruten och i hembyn fick den snart 3 stycken efterföljare.
På den tiden räknades man som fullt hjon då man gått i skriftskola. I vår familj var vi nu 3 st. barn som var 15 eller över.
Vi hjälpte alla till och mor hade långt om länge fått det mycket lättare. Mjölka korna gjorde hon nog fortfarande, men annars behövde hon ej göra något utearbete. På sommaren hade fött ännu en son som döptes till Börje, så hon hade nog fullt upp med sitt. Vi var nu tio barn i syskonskaran.
Paul
Livet gick vidare och Paul började känna sig mer och mer rastlös. Han hade ju Amerika-tankarna. Farbror Janne [Pellas Janne] hade kommit hem därifrån och gift sig med sin Elin. På vintern 1929 reste han tillbaka och då följde bror Paul med.
Under II:a världskriget var han inkallad i amerikanska armén och deltog i Europa mot Hitlers arméer.
10
Han klarade livet och kom hem oskadd. Hem till Åland kom han aldrig mera.
Paul var gift och hade en son Carl Ronald som 1945 var 7 år, men under hans långa bortvaro gick äktenskapet i kras. Det blev skilsmässa och han fick hand om sonen. Bror Paul dog på jobbet i en hjärtattack 1964. Han blev endast 58 år gammal.
1929 då Paul reste bort var jag 16 år och fick ta över det manliga arbetet: jordbruket, skogsarbetet och stängslet kring alla åkrar och beten, tom slaktandet av grisar, kalvar och får. Men snart fick jag hjälp av min 1½ år yngre bror Harry och då löpte arbetet riktigt bra. Till julen 1931 kom far hem från Amerika och då kände jag mig fri att fara till sjöss som jag gått och väntat på i åratal. Under sina senaste 3 år i Amerika hade far sparat ca 40,000 mark och ansågs av många som smått förmögen. Den kommande lågkonjukturen hade redan börjat.
På tjugo-talet hade Vårdö en blomstrande sjöfart med en mängd segelskutor för östersjö- och nordsjöfart. Nu hade frakterna gått ned, i många fall under lönsamhetsgränsen och skutor började ligga kvar i hemhamnen över sommaren. Redan under fars tid i Amerika hade redare skrivit till honom och lockande erbjudit honom att köpa andelar i deras fartyg. Det hade han kanske gjort om ej mor sagt absolut nej. Det fanns också andra som ville åt hans pengar. Smarta livförsäkringsagenter kunde sitta i dagatal och försöka få honom att teckna stora försäkringar för sej och barnen. Även där satte mor stopp. Men en smart råvarufarmsdisponent fick honom slutligen att satsa hälften av sina pengar i en ny farm. Där förlorade han varenda penni, 20.000 mk, av sina hårt förvärvade slantar.
Men som alltid gick livet vidare. På vintern 1932 födde mor ännu ett barn, en son som döptes till Bror-Erik [kallad Bobbo]. Vi var nu elva syskon i barnaskaran. Mor var nu 42 år och hade en svår förlossning. Hon hade gjort sitt på området.
Vi i syskonskaran växte upp och blev vuxna undan för undan och ville bli självständiga. För oss pojkar var sjömansyrket det vanligaste. Vad skulle man annars välja? Bonddräng?
1933 när jag var eldare på en ångbåt [Charterhague] från Mariehamn skrev bror Harry till mej och bad mej skaffa honom jobb som kollämpare på samma båt. Det blev ett sånt jobb ledigt och han fick platsen på villkor att han betalade resan till båten själv. En kollämpare gick 6 och 6, vilket betydde 84 timmars arbetsvecka.
11
På den här tiden var Finland ingen “välfärdsstat”. Långt därifrån. Ingen kommunal service. Ingen utbyggd samfärdsel. Barnen föddes hemma. Dom gamla dog hemma om de hade anhöriga. I Grelsby fanns en gammal rysk kasern som blev sista anhalten för de ensamstående gamla. Den kallades ålderdomshem (Kommunalhem) och var mycket fruktad av de gamla. Jag var dit själv en gång och besökte någon gammal. Det luktade fruktansvärt av gammal urin och jag vet inte vad.
På trettio-talet började levnadsförhållandena på landsbygden småningom bli bättre. Ett andelsmejeri fanns sedan tidigare och staten hade organiserat spannmålshandeln. Bönderna kunde nu sälja sitt överskott av säd, mjölk samt slaktdjur. Allt fler bönder fick råd att köpa motorer och tröskverk, som i högsta grad underlättade det mycket tunga tröskningsarbetet.
Även för far och mor såg livet ljusare ut. De hade fortfarande en del amerika-pengar att falla tillbaka på och jordbruket gav bra. De äldre av oss barn hade egna arbeten och barnaskaran hade slutat att växa. Men snart kom en ny generations bebisar in i stugan.
Syster Elvy arbetade i Mariehamn och hade som pojkvän en sjöman som gick i navigationsskolan. Hon blev snart gravid. Dom var fattiga och hade ej råd med eget hem. Dom gifte sej. Han for till sjöss och hon flyttade hem till far och mor. Där födde hon ett flickebarn 30 januari 1936 som döptes till Ragnvi.
Elvys man, Erhard Rosenblad, seglade som styrman på motorskutan Gustaf från Mariehamn. I en svår storm vintern 1937 spolades han överbord på Nordsjön och kunde ej bärgas ur de rasande vågorna. Syster Elvy blev änka. Hon var igen gravid och födde en pojke hemma hos far och mor 3 augusti 1937. Han kallades Rune. Någon brist på småbarn i huset syntes det ej att bli, men det betydde också extra arbete för mor och far. I synnerhet då Elvy arbetade borta så mycket som möjligt för att förtjäna lite egna pengar.
Andra världskriget, som många haft på kännt att skulle komma, bröt ut 1939. Kriget varade i fem långa, tunga år, med brist på allt och med en inflation som gjorde pengar nästan värdelösa.
Jag själv, som nu var färdigutbildad övermaskinmästare, mönstrade ut från Petsamo, Finlands ishavshamn, på våren 1940 och blev på andra sidan Atlanten till hösten 1945, men det är en annan historia…
12
Jag nämnde att det blev stor brist på varor och naturligtvis uppstod samtidigt en “svart marknad” där man till skyhöga priser kunde köpa mycket. Inflationen åt snabbt upp fars och mors små besparingar och då böndernas basvaror måste levereras i fastställda kvoter till gamla pris betydde det en uttarmning av hela landsbygden.
För att späda på inkomsterna övertog far och mor gästgiveriet som blivit ledigt. Men snart gjorde inflationen även detta till en belastning då man måste utföra en 4–5 timmars hästskjuts till priset av en ask cigaretter.
Vi är nu inne på 40-talet. Systrarna Gunni och Rut har flyttat till Sverige och har arbete där. Elvy har gift sig med Valter Lindfors och flyttat med barnen till hans hem i Bergö.
Syster Maj-Lis har en pojkvän, Palmer Söderlund. Hon blir snart gravid. De gifter sig och båda flyttar hem till far och mor. Maj-Lis föder i snabb takt 3 söner, Ralf, Sten och Peter. Fars och mors hus är igen fullt med småbarn.
Bror Harry är färdigutbildad övermaskinmästare och har gift sig med Signe Grunér. Gunni har i Sverige gift sig med Gunnar Svensson och Rut med Harry Hammarund. Syster Saga flyttar till Sverige och gifter sig med Per Danielsson [Pelle].
I slutet av 40-talet flyttar även Maj-Lis och Palmer med sina barn till Sverige. Bror Börje har blivit motorelev i Broströms koncernen i Göteborg och seglar med mig i långfart.
Helge förslår vårdböndernas mjölk till Ängösund. Far och mor har äntligen fått det lugnt i stugan. Endast lillpojken Bror-Erik [Bobbo] är kvar hemma. Han har läst för prästen och börjar bli karl. När Bobbo och far var ute och arbetade kunde mor få vara ensam långa stunder. Hon trivdes inte med ensamheten. Hon hade ju hela livet varit van med liv, rörelse och stoj. Jag hörde henne säga “När det som bäst haver varit, haver det arbete och möda varit.” Jag minns ej vem hon citerade.
Runar
När jag nu nämnt alla mina syskon bör jag kanske berätta något om mig själv. Jag föddes 12 oktober 1912 och blev sjöman. 1934 blev jag pojkvän till Märta Mattsson som då jobbade i Stockholm.
Vi gifte oss 1940 och fick två barn, Bengt-Olof 1940 och Christel 1947. Jag slutade segla 1952 och blev kompanjon i en kem-tvätt med min svåger Bengt. 1956 slutade jag med kem-tvätten och blev sporthandlare tills jag gick i pension 1977.
Och nu medan jag skriver dessa anteckningar fyller jag 83 år och mår ganska bra. Jag känner mej nöjd med livet som det varit.
Under hela den tid som jag nu beskrivit fanns en stor gemenskap och samhörighet i byn. Då folk hade namnsdagar bjöds hela byn på kaffe. Efter jul var det likadant, ofta var man bjuden på kaffe flera gånger per dag.
13
Bjudningarna gällde alla, från dom yngsta till gubbar och gummor. Om en fattig torpare behövde en ny ko, gick lista runt och folket gav pengar efter förmåga så torparen kunde köpa en ny ko. För fattiga bönder var det likadant om de förlorat en häst. Listor gick runt.
Ibland kunde också eldsvada drabba någon. Om den drabbade behövde fick också han hjälp. Ibland kunde hjälpen ske även över sockengränsen, som när gästgivare Felix Karlsson i Bomarsund körde ner sina båda hästar i Vargat fjärden. All denna gemenskap och givmildhet är idag helt borta.
Efter II:a världskriget
II:a världskriget är slut. Finland förlorade kriget till Ryssland och tvingades att avstå från ett stort landområde samt betala ett stort krigsskadestånd till segernmakten. En massa hårda år låg framför oss. Jag vill minnas att den sista ransoneringen slutade först 1952.
400.000 karelere från de till Ryssland avträdda områdena skulle omplaceras. 3–400.000 soldater hemförlovades och sökte arbete. Tiotusentals kvinnor hade fyllt arbetsplatserna efter de inkallade soldaterna. Många ville ha sina arbeten kvar. Massor av krigsinvalider måste tas om hand. Ryssarna hade tagit nästan hela vår handelsflotta. Det var problem och elände utan like. I Sverige fanns 40.000 finska barn som evakuerats under det långa kriget. President Ryti och många andra dömdes av ryssarna till fängelse för krigsförbrytelser.
Arbetslösheten var stor och många levde i nöd och misär. Men Finland hade fortfarande ett gott anseende i utlandet och fick låna pengar för köp av varor och maskiner som skeppsvarv och industrin behövde för att klara de jättelika leveranserna till Ryssland. Mycket humanitär hjälp kom också från Sverige och USA.
Under kriget hade Finlands Bank tryckt pengar hur mycket som helst för att finasiera kriget. Nu skulle alla sedlar klippas itu, endast den ena halvan gällde som betalningsmedel. Detta skulle bli ett lån till staten. Många som hade massor av odeklarerade svarta pengar vågade ej gå till banken och få dem klippta. De gjorde det själva och förlorade på detta sätt hälften av sin svarta förmögenhet. Staten fick nu reda på hur mycket pengar som var i omlopp. Långsamt, långsamt klarade landet av svårigheterna och i medlet av 1950-talet var vi uppe i samma levnadsstandard som före kriget. Detta har jag skrivit för att mina barn och barnbarn skall få veta lite hur livet gestaltade sig under kriget och åren efter.
Jag vill berätta lite mer om de till Sverige evakuerade barnen. Många av de yngre barnen hade glömt sitt modersmål finska, till och med hur de egna föräldrarna såg ut.
14
Om de som de flesta bodde hos goda fosterföräldrar, ville de ej flytta tillbaka till föräldrar och ett land de ej kände. Fosterföräldrarna ville ej heller mista dom. Vad gör man då? Föräldrarna hade all rätt att få sina barn tillbaka, men en del ansåg att barnen hade en bättre framtid i Sverige och lät dem stanna, där de adopterades av fosterföräldrarna. De allra flesta barnen kom hem till sina föräldrar i Finland, lusfria, rena och snyggt klädda. Det svenska språket som de lärt sig glömde de aldrig.
Karlorssons på 50-talet
Hur var det då hos Kalorsons i Lövö? Det var ju om dem jag började skriva. Vi är inne på 1950-talet. Varor börjar småningom finnas på butiksshyllorna, till och med kaffe som inte setts på många år och karameller som barnen aldrig smakat.
Farbror Frans som nu var pensionär kom på besök från Amerika. Han var glad och språksam, stannade över vintern och hjälpte far i skogen. När han reste tillbaka på våren hade han gift sig med Södermans Hanna, en änka, och tog henne med sig. Han var själv änkling efter moster Julia.
Far och mor var nu ensamma med yngste sonen Bror-Erik som var 20 år. De knepade på med jordbruk och kreatur. Bobbo övertog snart de tyngsta jobben så far fick det lättare. Han blev nu 65 år. Några pensioner fanns ej utomför de statsanställda, men de klarade sig skapligt på jordbruk och kreaturen. Lite pappersved och sånt kunde de också sälja.
Bobbo fick sig snart en brud, Eva Mattsson från Simskäla skärgård.
Motorsågarna hade kommit ut på marknaden. Eva flyttade snart hem till sin Bobbo och då far samtidigt köpte en motorsåg sade han, kanske lite stolt
“Bobbo tycker om sej nu då han fått både brud och motorsåg.”
Far fick nu för första gången tid för fiske. Han ordnade några 6 fot djupa nät och fiskade sik och massor med aborrar. Bobbo och Eva gifte sig och de övertog snart allt ute-arbete. Far och mor hade det bra. De fick tom tid att vistas hos sina gifta döttrar i Sverige där dom var välkomna.
Jag tror det var 1956 då farbror Frans kom på besök igen. Han hade tidigare köpt en bit mark i Huntington, Long Island, där han byggt ett hus.
BILLDER PÅ HUSBYGGE?
Han hade nu sålt fastigheten för ett mycket bra pris och kände sig spendersam. Han köpte en ny traktor åt far och Bobbo. Det var den första traktorn i byn, en Allis Chalmer.
BILD PÅ TRAKTOR Hos Kenta OG Gittan
Nu gick allt arbete mycket fortare och de båda hästarna kunde säljas. Detta betydde mera hö för korna som gav inkomster.
15
Eva och mor arbetade och trivdes bra med varandra. Jag hörde aldrig ett snett ord mellan dem. Efter en tid fick det unga paret sitt först barn Kent-Erik och med några års mellanrum två till, Ralf-Göran, och Lena som föddes 1965.
Far och mor överlät bondstället till Bobbo och Eva. Allt syntes frid och fröjd, men så var det nog inte. Far hade känt av sin mage i åratal och gått till dr Hellström för undersökning och medicin. Hellström konstaterade magkatarr och skrev ut medicin, men far kände sig sämre och vid noggrannare undersökning fann man cancer. Han opererades, men cancern befanns alldeles för långt framskriden för att kunna göras något åt.
Far kom hem och kände sig piggare, han var till och med ut med sina nät. Vi förstod alla hur allvarligt det var. Jag ringde till dr Hellström och frågade hur lång tid han gav far. Han svarade 6 månader. På dagen 5 månader efter operationen dog far hemma i sin egen säng. Han var i bygden en allmänt respekterad och aktad man som älskade alla sina många barn och sin hustru. De hade arbetat och slitit hårt tillsammans hela livet som nu definitivt var till ända. Vi hans efterkommande sörjde honom djupt. Frid över hans minne. Han var född 26 november 1886 och dog 28 oktober 1957, således 71 år gammal.
Tiden stannar aldrig. Livet gick vidare. Bobbo och Eva knogade på med sitt. Mor pysslade på i köket och var barnvakt då hon ej vistades med sina många döttrar i Stockholm.
Våren 1961 då hon var hos Maj-Lis i Stockholm drabbades hon plötsligt av strok (hjärnslag) och dog på sjukhus 21 april 1961. Hon var född 4 juni 1889 och blev 71 år, lika gammal som sin man. Hon ligger begravd vid sidan av honom på Vårdö kyrkogård. Älskad, saknad. Frid över hennes minne.
Härmed är min berättelse om mors och fars väg genom livet avslutad. Jag har försökt undvika detaljerna. Den som har lust och intresse kan själv läsa mellan raderna och bilda sig en egen uppfattning om dessa.
Mariehamn, den 3 november 1995.
Runar
- Charterhague såldes till Finland och seglade under namnet Jäämeri. Den minsprängdes under andra världskriget när morbror Laurits Mattsson (bror till Runars fru Märta) var befälhavare. Vraket ligger mellan Danmark och Tyskland. ↩︎
Skriv et svar